Biltest: Mitsubishi Pajero (årsm. 2012)

25-26 maj 2013 hade jag en nästan ny Mitsubishi Pajero till låns. Syftet med lånet var att bilda mig en uppfattning om bilen och att skriva om mina upplevelser på FACIT.com där jag var gästbloggare. Den bilen var starten för vad som kommande år skulle utvecklas till SUV Test (suvtest.se) och CARTESTR (sajt och YouTube-kanal).

Jag har kört Pajero tidigare, förra generationen, och jag måste säga att första intrycket av den här modellen var så mycket bättre. Snyggare, mer krom och lyxigare inredning. Den knattrande dieselmotorn hade utvecklats och med ett vrid på 440 Nm gick all körning som på räls.

Sist jag körde Pajero testade jag terrängegenskaperna och blev riktigt imponerad. Nu handlade det mer om asfalt och grusvägar tillsammans med familjen en solig försommarhelg.

Maj 2013: För mig som örebroare har Bilexpo alltid varit förknippat med Mitsubishi. Jag blev förvånad när jag såg att de även sålde Hyundai i bilhallen men dessa båda märken kompletterar varandra på ett bra sätt. Det är driftsäkra bilar som möter behoven hos en bred grupp människor och företagare.

Mitsubishi är ett japanskt bilmärke som jag kört såväl privat som i jobbet där jag hunnit avverka två generationer av Lancer, Galant-kombi från slutet av 1990-talet, minibussen Space Gear och Pajero (generation tre). Nu var jag given möjligheten att få låna en knappt inkörd, fjärde generationens Pajero. En stor SUV med mycket bra terrängegenskaper, ljus skinninredning, dunderstereo och massvis med krom.

Pajero är en modell som av nyare årsmodeller inte är en alltför vanlig syn på de svenska vägarna. Dels är det ganska dyr och så har marknaden för stora och små SUV:ar ökat markant de senaste åren. Svensk beskattning av diesel-SUV:ar är dessutom inte att leka med varför detta säkert kan ha spelat in. Jag hade dessa tankar i mitt huvud när jag svängde in på Statoil för att fylla upp tanken. Gissa om jag blev förvånad när jag står där vid dieselpumpen och en identisk Pajero rullar in för tankning? Kanske finns det hopp ändå?

Första resan gick raka spåret hem. Min fru väntade med dottern och vi började med att spänna fast babyskyddet. Det är inte svårt och något som vi gjort i många olika bilmodeller. När frugan shoppade i Marieberg körde jag en tur över Kumla, Kvarntorp och Pålsboda. Vanliga svenska landsvägar som jag kört så många gånger förr och som jag kan köra på och minnas hur andra bilar uppför sig i relation till den här Pajeron.

Barnvagnen behövde vi inte fälla ihop. Det var bara att öppna den stora sidohängda bakdörren och ställa in vagnen. Efter 10 sekunders funderande valde vi att fälla ihop vagnen ändå så att den inte skulle rulla omkring där bak, träffa baksätespassagerare i bakhuvudet eller riskera att förstöra gallret till subwoofern. Den gräddvita plasten på sidorna skulle säkert inte heller uppskatta svarta märken från barnvagnsdäcken.

Den ljusa inredningen i Pajero finns där på gott och ont. Vitt skinn väl synligt för mötande bilister signalerar lyxig SUV. Men om du har tänkt köra mycket i skogen och lasta smutsiga saker i bagaget passar en ljus inredning kanske mindre bra. Skinnklädsel är dock en bra sak eftersom det underlättar i- och urstigning samt är lättare att göra rent.

Den skinnbeklädda förarstolen är elinställbar i höjd och längdled. Ratten är försedd med tre rader knappar för styrning av stereon, telefon och farthållaren. Instrumenten är ganska tydliga med två fullstora mätare för hastighet och varvräknare. Mellan mätarna finns en informationsdisplay som visar om bilen rullar med bakhjuls- eller fyrhjulsdrift.

Varje stor mätare är som nedsänkt i en cylinder vilket gör att solen sällan når dit (inga reflexer). Under hastighetsmätaren sitter tankmätaren och under varvräknaren anges motortemperaturen. Det är även intill varvräknaren som en liten grön LED-display visar aktuellt växelläge. Arrangemanget ser propert ut och det enda negativa med denna lösning är att hastighetsmätaren är svår att läsa av ibland. Själva visaren är röd mot delvis svart botten och visaren har en några millimeter tjock svart kant. Inte helt optimalt när du snabbt vill se aktuell hastighet.

Ratten är värd ett eget stycke så just denna komponent är ack så viktig för totalupplevelsen. Ratten i Pajero får underkänt. Bilen jag körde hade 700 mil på mätaren men ratten kändes redan utsliten. Den var hal vilket gjorde att jag fick hålla hårdare i den. Jag körde bara 50 mil men fick ändå lite ont i handen. Kanske är det en vanesak?

Förarmiljön kompletteras av den svulstiga mittkonsollen som domineras av en stor touch-screen. Skärmen visar stereon, den inbyggda GPS:en och backkameran. Vertikalt ställda knappar på vardera sidan om skärmen samverkar med knapparna på ratten. Det krävdes en instruktionsbok för att finna inställningarna för ljudet men i övrigt är denna lösning med beröm godkänd. Under skärmen sitter vreden för luftkonditioneringen och det var fler än en gång som jag reflexmässig greppade vredet när jag skulle ändra volymen.

Bakom mig i Pajeron satt min fru och dotter. Frugan gav baksätet betyget fyra av fem möjliga och saknade egentligen bara ett par uppfällbara bord. Jag noterade att sittdynan satt väldigt nära golvet vilken gjorde att jag med mina 185 cm inte fick något stöd för låren. Jag upplevde samma sak för sju år sedan och när jag påtalade detta för frugan konstaterade vi tillsammans att detta drar ner betyget. Fast den ljusskinnklädseln, de tonade rutorna och låga midjelinjen gör att baksätet får behålla betyget fyra av fem. Kan tillägga att min dotter under den här delen av testkörningen lärde sig att säga ordet ”bil”, vilket resulterade i gnäll så snart vi blivit omkörda av alla bakomvarande.

Ja, omkörda. Vi blev omkörda för att jag sällan körde mer än 100 km/h. Pajeron som testades hade stora 265/60R18 vilket tillsammans med sidvinden gjorde alla resor i motorvägshastighet väldigt ansträngda.

Jag testade 140 km/h vid ett par omkörningar men saktade ner igen. Jag har tidigare kört Mercedes ML 430 och den trivdes mycket bättre på motorvägen. Å andra sidan har Mercedesen inte samma rejäla fyrhjulsdrift som Pajeron så det beror på vad du söker för egenskaper vilken bil du väljer.

Förutom motorväg och stadskörning körde vi Pajeron på grusvägar. Mors dag inträffade under testperioden och vi lastade in oss för en tur till badviken. Efter en snabblunch och efter att nästan ha blåst bort styrde vi kosan mot de djupare skogarna.

Mina föräldrar till husbilsägare hade tipsat om en vacker äng söder om Tisaren, nära Skåleklint för dig som vill googla. En smal och av regn söndertrasad grusväg ledde oss fram till en fantastiskt vacker plats. Pajeron parkerade vi i solen och hemresan företogs via grusvägar fram till Åsbro.

Jag har i mina tidigare jobb kört väldigt mycket på väldigt många olika vägar. Jag har kört dygnet runt i alla väderlekar och när polisen ber folk att stanna hemma pga. väglaget så har jag kört vidare med taxibilarna och färdtjänstbussarna. Det har gett mig många tusen mils erfarenhet av bilkörning och det är detta som ligger till grunden för mina bedömningar av de bilar jag testar.

Pajero med sin fyrcylindriga dieselmotor på 3,2 liter är en mångsidig SUV. Den har ett vridmoment på ca 440 Nm och 200 hk. Kraften från motorn når drivhjulen via en femstegad automatlåda.

Pajeron har två växelförare i mittkonsollen där den mindre till höger styr drivningen. Du kan skifta mellan bakhjulsdrift och fyrhjulsdrift i upp till 100 km/h. Det finns lågväxel och möjlighet att spärra differentialen, vilket talar för att körning i terrängen (med rätt däck) kommer att gå som en dans.

Pajeron släpper ut duktiga 224 gram CO2 per kilometer och det specificerade förbrukningen ligger runt litern per mil. Min snittförbrukning blev en liter diesel per mil och det är godkänt med tanke på var jag körde. Men särskilt snålt är det inte och skulle nog kunna pressas ner en aning genom att karossen blir mer strömlinjeformad. Fast hur skulle det då påverka innerutrymmena kan man fråga sig om markfrigången även i fortsättningen ska vara strax över 20 cm?

Mitsubishi Pajero är en SUV som idag bygger på en flera år gammal konstruktion. Det stod 2012 års modell på lappen i rutan på bilen jag testade. Utseendemässigt tycker jag mig dock så se få skillnader mot den modell som kom 2007. Visst fanns det skinn, trä, krom och bra stereo men särskilt mycket extra ser jag inte att en 2012:a bjuder på jämfört med de äldre årsmodellerna.

Om jag ska sia om framtiden för Pajero så är den just nu tudelad. Japanerna kan antingen följa Land Rover Discovery i hjulspåren och utveckla en modell som är mer komfortbetonad, på bekostnad av terrängegenskaperna. Eller så sneglar de på Defendern som förvaltat sitt arv väl genom åren. Det kan även gå så att Mitsubishi tar steget förbi Discovery och siktar in sig på Toyota Landcrusier. Men då kommer nybilspriset öka med flera hundra tusen kronor?

Jag hoppas att Mitsubishi väljer Defender-vägen. 70 års erfarenhet av fyrhjulsdrift ska inte behöva gå förlorad i ett hav av komforthöjande elektronik och fiffiga detaljer. Det finns så många andra modeller som möter dessa behov och Pajero är i mina ögon synonymt med terrängduglighet kombinerat med en lagom dos komforthöjande detaljer. Om bara Mitsubishi kan bestämma sig för vilket spår de ska välja tror jag att vi kommer att se femte generations Mitsubishi Pajero som varken är politiskt korrekt eller som förnekar sitt arv.